Melodi: C.M. Bellman - Tekst: C.M. Bellman
Gubben Noach, gubben Noach
var en hedersman:
När han gick ur arken,
plantera han på marken
mycket vin, ja, mycket vin,
ja, detta gjorde han.
Noach rodde, Noach rodde
ur sin gamla ark,
köpte sig buteljer,
sådana man säljer,
för att dricka, för at dricka
på vår nya park.
Han väl visste, han väl visste,
att en mänska var
torstig av naturen
som de andra djuren,
därfor han ock, därfor han ock
vin planterat har.
Gumman Noach, gumman Noach
var en hedersfru:
Hon gav man sin dricka.
Fick jag sådan flicka,
gifte jag mig, gifte jag mig
just på stunden nu.
Aldrig sa' hon, aldrig sa' hon:
"Kära far, nånå,
sätt ifrån dig kruset!"
Nej, det ena ruset
på det andra, på det andra
lät hon gubben få.
Gubben Noach, gubben Noach
brukte egna hår,
pipskägg, hakan trinder,
rosenröda kinder,
drack i botten, drack i botten.
Hurra och gutår!
Då var lustigt, då var lustigt
på vår gröna jord:
Man fick väl till bästa,
ingen torstig nästa
satt och blängde, satt och blängde
vid ett dukadt bord.
Inga skålar, inga skålar
gjorde då besvär,
då var ej den läran:
"Jag skall ha den äran!"
Nej, i botten, nej, i botten
drack man ur - så här.
Fredmans sång nr. 35, 1791.