Titanic - svensk

Melodi: Mikael Wiehe - Tekst: Mikael Wiehe

Det började som en skakning på nedre däck.
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod inte riktigt orsaken
till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss, att detta var världens modemaste
osänkbara skepp.
Du tog vårt foto av bamen, dina smycken och din hatt.
Jag tog en tröja, jag tankte att havet er säkert kallt.
Nar vi steg ut ur vår hytt och såg
hur vattnet börjat strömma in.
Såg jag en tår, eller var det kanske en droppe
vatten på din kind.
Vi fölljde pilar som angav räddningsbåtens plats.
Det var på översta däck, fast det' gentli'n var första klass.
Vi var rätt många, men alla tog det ganska lungt.
Det var väl bara en herre från tredje klass,
som trängde sig lite dumt.

Vi träffade en man, som vi hälsat på förut.
Han presenterade oss fär sin dotter och sin fru.
Nar vi kom upp på däck, sa kaptenen,
att livbåten inte gick art få i sjön.
Det var visst kedjoma till nå'n hissanordning,
som någon hade glömt.
Vi gik till baren och fick ett gratis glas champagne.
Och vi skålade för imperiet och för varann'.
Nu börja' skeppet att sjunka snabbare
och dess lutning var ganske stor.
Många hoppade i vattnet men vi beslöt,
att stanna kvar ombord.
Se'n lämna' råttorna skeppet, för att söka sej mot land.
Men vi stod kvar där på däcket och höll varann' i hand.
Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt.
Och i dom båtar, som satts i sjön, fanns inte plats
för en enda till.

Sen spela' fartygsorkestem 'Närmare Gud til Dig'.
Det kändes lite fänigt men ända rätt typiskt för just vår tid.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten, där vi står, men flaggan den går i topp.

Også kaldet 'Anden klasses passagerens sidste sang' . En gribende tekst, der beskriver de sidste timer ombord på den 'usynkelige' luksusliner Titanic i 1912.