Mikael Wiehe
1. Det började som en skakning på nedre däck.
Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.
Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck.
Man hade sagt oss, att detta var världens modernaste osänkbara skepp.
Du tog vårt foto av barnen, dina smycken och din hatt.
Jag tog en tröja, Jag tänkte att havet er säkert kallt.
När vi steg ut ur vår hytt och såg hur vattnet börjat strömma in.
Såg jag en tår, eller var det kanske en droppe vatten på din kind.
Vi fölljde pilar som angav räddningsbåtens plats.
Det var på översta däck, fast det' gentli'n var första klass.
Vi var rätt många, men alla tog det ganska lungt.
Det var väl bara en herre från tredje klass, som trängde sig lite dumt.
2. Vi träaffade en man, som vi hälsat på förut.
Han presenterade oss för sin dotter och sin fru.
Näar vi kom upp på däck, sa kaptenen,
att livbåten inte gick att få i sjön.
Det var visst kedjoma till nå'n hissanordning,
som någon hade glömt.
Vi gik till baren och fick ett gratis glas champagne.
Och vi skålade för imperiet och för varann'.
Nu börja' skeppet att sjunka snabbare
och dess lutning var ganske stor.
Många hoppade i vattnet men vi beslöt,
att stanna kvar ombord.
Se'n låmna' råttoma skeppet, för att soka sej mot land.
Men vi stod kvar där på dåcket och höll varann' i hand.
Vi tänkte, havet är alltför stort och kallt och vilt.
Och i dom båtar, som satts i sjön, fanns inte plats
för en enda till.
Sen spela' fartygsorkestern »Närmare Gud til Dig«,
Det kändes lite fänigt men ända rätt typiskt för just vår tid.
Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp.
Vi går till botten, där vi står, men flaggan den går i topp.
--