Af Birger Sjöberg
Den första gång jag så dig, det var en sommardag
på formiddan, då solen lyste klar.
och ängens alle blommer av många hundra slag,
de stodo bugande i par vid par.
Och vinden drog så saktelig, och nere invid stranden,
där smög en bölja kärleksfull till snäcken uti sanden.
Den första gång jag så dig. det var en sommardag,
den första gang jag tog dig uti handen.
Den första gang jag såg dig, så glänste sommarskyn,
så bländande som. svanen i sin skrud.
Då kom det ifrån skogen. fran skogens gröna bryn
liksom et jubel utav fåglars Ijud.
Då ljöd en sang från himmelen, så skön som inga flera.
Det var den lilla Iärkan grå, så svår at observera.
Den första gång jag så dig, då gläste sommerskyn,
så bländande och grann som aldrig mera.
Och därfor nar jag ser dig, om och i vinterns dag,
då dr ivan ligger glittrande och kall,
nog hör jag sommarns vindar och Iärkans friska slag
og vågens brus i alla fulIa fall.
Nog tyeker jag ur dunig bädd sig gröna växter draga
med blåklint och med klöverblad, som älskanda behaga,
att sommarsolen skiner på dina anletsdrag,
som rodna och som stråla och betaga.