Svensk folkevise fra beg. af 1600-tallet.
1. Jag vet en dejlig rosa,
och vit som liljeblad.
När jag på henne tänker,
så görs mitt hjärta glad.
Dess stämma ger en hjärtans tröst
lik näktergalens blida röst,
så hövisk och så ljuv.
2. Som solen fagert skiner,
ar hon som purpur klar.
Gud låt dig aldrig sörja
men alltid vara glad!
Må de få komma samman
med hjärtans fröjd och gamman,
som längta till varann' !
3. Var dag går solen neder
och dagelig uppgår.
När kommer dagen blider,
att jag dig skåda får?
I hågen är du städs mig när.
Farväl, farväl, min hjärtlig kär!
Mång tusende god natt!
--