C. M. Bellman, 1790. »Fredmans epistlar« no. 82.
1. Vila vid denna källa!
Vår lilla frukost vi framställa;
rött vin med pimpinella
och en nyss skjuten beckasin.
Klang, vad buteljer, Ulla,
i våra korgar, överstfulla,
tömda i gräset rulla
och känn, vad ångan dunstar fin!
Ditt middagsvin
sku vi ur krusen hälla
med glättig min.
Villa vid denna källa,
hör, våra valthorns klang, kusin,
valthornens klang, kusin.
2. Präktigt på fältet pråla
än hingsten med sitt sto och fåla,
än tjurn han höres vråla,
och stundom lammet bräka tör.
Tuppen på taket hoppar,
och, liksom hönan, vingen loppar;
svalan sitt huvud doppar,
och skatan skrattar på sin stör.
Lyft kitteln, hör!
Låt kaffeglöden kola
där nedanför!
Präåktigt op fältet pråla
de ämnen, som mest ögat rör,
som mest vårt öga rör.
3. Himmel, vad denna runden,
av friska lövtran samrnanbunden,
vidgar en plan i lunden
med strödda gångar och behag.
Ljuvligt där löven susa,
i svarta virvlar grå och ljusa,
äråden en skugga krusa
inunder skyars fläkt och drag.
Tag, Ulla, tag
vid denna måltidsstunden
ditt glas som jag!
Himmel, vad denna runden
bepryds av blommor, tusen slag,
av blomrnor tusen slag! .
--