Aftontankar vid Fridas rute

Melodl: Birger Sjoberg - Fra 'Fridas visor' 1922
Tekst: Birger Sjoberg

Frida till ro sig lagt.
Månen skiner
mild vid sin tysta vakt
på henne s fönsterplåt.
Ack, som jag alltid sagt.
Nar fint jasminer
dofta i daggig prakt
blir vek mitt hjärtas låt.

Kunde en karlekstakt
framför de små gardiner
gnolas av mig försagt
till spanska lutors gråt.
Frida till ro sig lagt.
Månen skiner
mild vid sin tysta vakt
på hennes fönsterplåt.

Älvan sin hamn har fällt.
Blusens klangen
blomma nu matt och snällt
på stolen denna stund.
Angeln sin sko har ställt
inunder sängen.
Rosigt tapetens fält
vill hägna hennes blund.
Kanske han skådar sällt
den friska sommarängen,
medan en fågel gallt
sitt kvitter slår i lund ...
Älvan sin hamn har tallt.
Blusens klangen
blomma nu matt och snällt
på stolen denna stund.

Hennes gardin jag fann
ljus med ränder.
Flicka med vattenspann
och alp, så blå och skön.
Skådar en statlig man
med vita tänder;
tuppfjädem vickar grann
i jägerhatten grön.
Hunden i strammat band
sin nos mot alpen vander.
Mannen nu ser ett grand
på flickan som i bön.
Hennes gardin jag fann
ljus med ränder.
Flicka med vattenspann
och alp, så blå och skön.

Kvinnan vid skagens rand
drag så veka !
Lyftat sin runda hand.
(Med Frida likhet rår.)
Önskar, från Sverges land
vi flytt alt leka
högt där i snön ibland
den ädla blomman står!
Här uti månens brand
- vad tjänar till att neka !
glömmer jag Vardags strand
och drömmen vingar får.
Kvinnan vid skagens rand
drag så veka !
Lyftat sin runda hand.
(Med Frida likhet rår.)

Frida till ro sig lagt
månen skiner
anar ej vad jag sagt
i tysthet på min stråt.
Glittrande i sin prakt
de små jasminer
bakom staket stå vakt
liksom i ömt försåt.
Sakta är vindens takt,
så blitt i natt han viner;
blomflarn han hopabragt
på gatan, blank och våt ...
Frida till ro sig lagt
månen skiner
anar ej vad jag sagt
i tysthet på min stråt.